Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 4.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

83

 Bäst lugnt man tycks flyta
 På spegelblank yta,
 Bums stormarna ryta,
 Man kastas och vräks,
 Man rådbråkas och späks,
 Törs jag säga: man kräks?

 Hos sjösjukans offer ej någonsin fanns
 En gnista af sans,
 Man är som ett barn, som föddes i natt.
 Man heldre än klaga
 Är färdig sig laga
 Sig afdagataga,
 Blott man rådde med sin kropp.

 Det brusar och susar och gnisslar och gnyr
 Och hafsskummet yr.
 Det osar, så fan må ta näsa och svalg,
 Af tran och af talg.
 Det svärs och det läses,
 Man knuffas och snäses,
 I köksspiseln fräses.
 Man ångrar i sitt qvaf,
 Att man nånsin gaf sig af
 På det ödsliga haf.

Och så kom jag till Norrtelje, en stad med elfvahundra invånare, hvaraf jag vid min ankomst ej såg mer än tre stycken, men så mycket fler badgäster af alla kroppskonstitutioner. — Badhuset är prydligt och utmärkt både innan och utan, och uppassningen lär också