86
Jag tog in på gästgifvaregården, hvilken är temligen
bra, då jag undantar den derstädes herrskande oseden att
underhålla en sådan välsignad mängd med tuppkycklingar,
att resande ej få någon riktig nattro. Åtminstone började
dessa galningar redan klockan 3 på morgonen göra sina
rösträttigheter gällande. Jag öppnade fönstret för att göra
lämpliga föreställningar: "Mina herrar! Jag är visserligen
en främling här och kan tyckas ej vara berättigad att
uppträda med några anmärkningar emot denna stads
respektive invånare och deras lefnadsvanor; men då en
resande beskattas ganska drygt för att få sofva, så bör
han väl också kunna påräkna en ostörd hvila under de
få timmar hans reströtta lekamen finner behöfliga för sin
vederqvickelse. Jag hemställer till herrarna, huru pass
behagligt det skulle vara, om jag midt i natten skulle
intränga i herrarnas eget hönshus och förstöra eder tupplur.
Jag är fullkomligt öfvertygad, att det blef ett helvetes
kackel och att jag fick dyrt plikta för mitt öfvermod.
Som herrarna se, står jag i bara skjortan och kan
möjligen ådraga mig en förkylning. Jag slutar derför mitt
tal, hvilket jag ej anser mig behöfva fortsätta, sedan jag
vädjat till herrarnas rättskänsla." Jag skulle just stänga
till mitt fönster, då ett annat öppnade sig strax bredvid
och en figur i nattmössa stack ut sitt hufvud och
adresserade sig till mig i följande ordalag: "Herre! Ni har talat
som det egnar och anstår en man i första kammaren, och
jag, som är i den andra, vill blott tillägga, att jag bjuder
herrn på frukost i dag, för att hjelpa mig äta upp hela
den här fördömda tupphögen, så att vi åtminstone nästa
natt måtte få nattro för våra penningar. Mitt namn är
Hjort, från Östhammar. Mjuka tjenare! Vi träffas klockan 10."
