91
Dock, jag hör och ser dig gerna,
Älsklig, sorlande och sval,
Då din blick vid dagens stjerna
Blixtrar genom skog och dal.
På naturen vill jag akta,
Den är ny för mig hvar gång,
Derför kör jag nu så sakta,
Att betrakta
Gracen i din dans och sång.
Hvar du börjat och skall sluta
Dina färder, vet ej jag;
Må du fritt och gladt få njuta
Nordens korta sommardag!
Årens tyngd du ej befarar,
Än har du ej sjungit ut.
Då din sång, som eko svarar,
Ännu varar,
Då är min förglömd och slut.
Det är nu hela tre dagar sedan jag satt på rapphönan och gjorde föregående poetiska betraktelser. Efter några större reskrokar stannade jag vid en småtreflig gård, som en af mina fordna skolkamrater nu innehade på arrende och som gaf honom rättighet att kallas patron. Jag tillfrågade en rödhårig pojke, som öppnade den rödmålade grinden, om hans patron var hemma. "Han sitter der," svarade pojken och pekade på ett päronträd, der min hederlige ungdomsvän verkligen satt, försedd med en stor trädgårdsknif, hvarmed han var sysselsatt att afskära en nedhängande afbruten gren. "Zacheus!" ropade jag.
