Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 5.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

99

Jag utrustades genast med bössa, väska och jägarhorn och satte mig upp på hans axlar. "Kom i håg," tillade min tvärsäkre vän, "att du ej får sätta din akademiska fotsula på marken, förrän du ståndar på prestens dogmatiska golf. Söta karl skall bli storögd och gapande, då han ser oss komma på detta för honom okända sätt att färdas. Han bjuder genast på den gödda kalfven och vi bli välkomna som englar i hans patriarkaliska tjäll." Söta karl var nemligen patron Schmidts hvardagsbenämning på pastor Moberg.

Jag blåste till uppbrott några ovana och äfventyrliga toner på mitt jägarhorn och fann snart med stor tillfredsställelse att min tvåfotade häst bar särdeles lätt. Öfverallt i gluggar, dörrar och fönster tittade folket på den sällsamma ridten.

Då vi efter en stunds vandring uppåt skogen möttes af en gärdesgård, som vi måste öfver, ville jag af ömt hjerta stiga af och befria min vän ifrån hans börda och beqväma mig att gå på egna fötter; men då visade han sitt istadiga humör och ville alldeles icke höra talas om någon förändring i den utstakade planen för vårt fälttåg, utan lät mig sitta af på gärdesgården, till dess han sjelf klifvit öfver, hvarefter han tog mig på axlarna igen och fotade på i samma tågordning.

Då vi slutligen kommo till en dalsänkning, som var temligen vattenhaltig, var jag rätt nöjd och belåten att få sitta torr om fötterna i mina snygga blankläderskor, medan min outtröttlige patron klef oförskräckt på i sina höga vattentäta jagtstöflar.