100
Men nu mötte oss en syn, som ovilkorligen kom oss
att stanna och häpna. Vi gnuggade oss i ögonen, för
att få klart för oss, hvad det var för en brokig och
besynnerlig massa, som rörde sig i rak riktning emot oss
ifrån skogsbrynet på andra sidan af den sumpiga
dalgången.
"Det är visserligen ett spökelse," utropade min vän, "blås i hornet, i fall fan är lös, och låt oss se hvad det kan ha' för verkan." Jag blåste i hornet, men utan någon synbar effekt. Den besynnerliga massan, som för våra ögon blef allt brokigare och brokigare, nalkades småningom, till dess vi slutligen möttes, ansigte mot ansigte, då vi å ömse sidor utbrusto i det muntraste skratt, som gaf eko i de omgifvande bergen.
Lika barn leka bäst. Det var nemligen en brud, som, iklädd alla möjliga grannlåter, kom tågandes med sin så kallade bönekarl, hvilken hade då, som ännu i dag, till uppgift att följa bruden omkring i gårdarna för att vara hennes beskyddare samt i en medförd säck taga om hand de gåfvor af matvaror, penningar och effekter, som vankades här och der, och som voro afsedda för det stundande bröllopet.
Bruden, som kom från Velamsunds herrgård, på väg till Kummelnäs och iklädd skor och hvita strumpor, och som ej kunde, med någon utsigt att bibehålla sin bruddrägts ursprungliga renhet och glans, traska igenom den sumpiga dalgången, hade sett sig föranlåten att sätta sig i säkerhet på sin följeslagares rygg. Denne pålitlige beskyddare höll nu troget hennes hvita ben, ett i hvar hand, framför sig, så att han gick liksom i
