120
Kempff gaf en vänlig signal,
Tyst blef allt slammer och tal.
Sextetten blåste som sju
Just nu.
Valdemarsudden passerades under musik. Vi fingo viftande helsningar i förbifarten. "Det är grosshandlar Gustaf Möller med sina barn", anmärkte en af passagerarne. Vid Blockhusudden viftades med tre fanor. "Det är doktor Sandahls flickor", anmärkte en annan. Och nu viftades från alla stränder och backar, under det musiken utbasunade vår återhelsning i den klara morgonluften.
Jag vet ej, om kor äro musikaliska, men en och annan sådan visade oss den artigheten att vifta här och der i backarne. Kor anses för dumma, och jag har hört sägas, att dumhet ofta kan vara mycket musikalisk. Plutarch påstår ju äfven, att de bästa musikaliska instrumenter blifvit förfärdigade af åsne-ben. Lika godt! Viftningen med den söta svansen såg idyllisk ut. Jag viftade tillbaka och bad dem för all del lägga på hullet under sommaren. Viftningarna aftogo emellertid, ju längre vi kommo ut i skärgården. Det blef alltmer och mer bondaktigt och ouppmärksamt.
Ångaren Gustaf II Adolf, som kommenderades af Kapten Neukirch, helsades i förbigående, med afseende på befälhafvarens tyska namn, med marseljäsen, "Bravo!" ropade en af passagerarne. Skratt och munterhet! Ett politiskt samtal öppnades af tvenne herrar. Jag tog ingen notis om innehållet. "Politiken är en boll, som kastas af larmande barn."
