126
Under det jag hvilade mig ifrån att betrakta de
härliga utsigterna, böjde jag mina knän och åt blåbär.
Hvilka förtjusande blåbär. Min lilla mun såg flere dagar
ut som ett bläckhorn. Och hvilka söta gräshoppor jag såg
i Norrland! Äfven här lär det vara blott gräshopps-herrn
som sjunger, och det lär han göra endast med fötterna.
Det kan inte Labatt göra. Frun är evigt stum. Jag
menar gräshoppans. Greken Xenarchos har deraf tagit
sig anledning att lofsjunga gräshopps-gubbarnes
lycksalighet.
"Hur säll likväl gräshoppan är,
Som aldrig hör sin sköna brumma:
Der alla honor äro stumma,
Hur fridsamt der!"
Jag träffade en gamma! bekant, som nu pallrar och går på Ångermanelfven, i stället för att, som i yngre dagar, knoga mellan Stockholm och Vaxholm. Det var ångbåten Ran, som, ehuru skröplig och lefnadstrött, hade den artigheten att för gammal bekantskaps skull föra mig till Vaija, ett förtjusande ställe, der jag hos patron Malmberg gästade och sof den rättfärdiges sömn, vaknade vid regnväder och fördes per vagn till Bollsta bruk.
"Vid Ångermanelfven kan man taga afsked af åkerbruket," har någon resande författare sagt. Men Vaija och Bollsta åtminstone får man pligtskyldigast undantaga, ty der frodas ett härligt åkerbruk endast af den orsak, att det skötes som ett jordbruk skall skötas. Kom i håg det, bönder!
