128
hemmahör, var en middagsfest för omkring 300 personer, herrar och damer, arrangerad af fartygets rederi, och var denna fest till alla delar lyckad och storartad. Den är beskrifven i tidningarna, och dess ytterliga beskrifning skulle ej kunna, utan en obehörig kortfattlighet, sammanträngas i denna min lilla rese-skizz. Minnet af förvärfvad vänskap och broderlighet skall likväl vara mig kärt och dyrbart att behålla och värdera. Lefve Örnsköldsvik, dess herrliga natur, dess älskliga, lyckosamt framåtsträfvande samhälle! — — —
Sång i Ångermanland.
Jag vandrar bland bergen i Ångermanland
Från morgon till skymmande qväll.
Jag jublar och qvittrar min visa ibland
Kring nipor och dalar och fjell.
Jag mojar mig bara och solar min kropp
I fjellsolens glödande brand:
Hvad hade jag annars så skyhögt hit opp
Att göra i Ångermanland?
Dess jord är mig kär i hvarendaste bit
Och yppig, som nånsin man vill.
Och himmelen har man, i fall man vill dit,
Ej många gästgifvarhåll till.
Jag kunde ta fatt uti molnenas svans,
Om blott jag utsträckte min hand.
