10
tulluppsyningsman Sehlstedt, som 1843 ditförde sin brud Augusta Ekman, dotter af major Ekman i Karlstad. Familjefadern bortlade icke sin lyra, men sin anonymitet, och Knäppar på lyran af Elias Sehlstedt (1844) blefvo inregistrerade i "Sveriges sköna literatur", hvars författare förespådde den nye poeten en framtid. Nu var ock allmänhetens blifvande gunstling i vissa afseenden fullfjädrad. Han var ännu icke "vindens och vågornas skald", men godt lynne och qvickhet i förening med den känslans renhet, som alltid varit för Sehlstedt utmärkande, gåfvo åt hans idyller en egendomligt intagande prägel. Nu skrefvos Litet bo jag sätta vill och andra småbitar, som äro oskiljaktigt förenade med namnet Sehlstedt.
I sitt nästa dikthäfte: Småplock på vers (1850) uppstämde han icke för ro skull sin "Sång för rörliga tullbevakningen". Med maka och dotter styrde han 1847 sin kosa till Hornstull, men som res-inspektor fick han der kostsamma individer att försörja, ty
— Hästar och åkdon och dräng skall han ha,
Och pengar dertill uti molnena ta.
En res-inspektor borde vara af guld,
Så slapp han att sätta sig ständigt i skuld.
Han tackade derför sin lyckliga stjerna, då han 1852 utnämndes till tullinspektor vid Sandhamn med mindre lön, men — utan hästar.
Här fann Sehlstedt en ganska varaktig stad och här utbildade han sin specialitet som skärgårdspoet. Då han en dag farit in till Stockholm med sina Sandhamnska förstlingsalster, mötte han, enligt sin berättelse, en gammal bekant, som ropade:
"Nå besitta! Jag svär, att det är visor, som du har der i pappersrullen".
"Rätt gissadt! Jag ämnar mig just upp till tryckeriet, för att göra mitt namn odödligt."
