9
dikter ha dock några genomgått skärselden och kommit in i de samlade skrifterna.
Året efter sin debut inom bokverlden vandrade innehafvaren af signaturen —dt en dag upp på Aftonbladsbyrån, och blyg som den yngsta af behagen framlemnade han ett opus, som sedan blifvit läst och sjunget i slott och koja. Det är oss sagdt, att den anspråkslöse författaren kände sig i hög grad öfverraskad, då redaktionen höll till godo med Norrländingens hemlängtan[1]; stycket är i sin ursprungliga form i det närmaste sådant vi alla känna det. Samma år (1833) innehöll ock Aftonbladet Den glade sångaren, hvari de senare förändringarna äro något flera.
Poeten var vid denna tid, för att begagna hans egna ord:
En man af akademisk ras,
Ett slags aptekare, som krossar
Små kunskapsfrön, som med karbas
Ges in åt våra söta gossar.
Det är på grund af flerårig erfarenhet, Elias Sehlstedt talar, då han utbrister om en informator:
Hans kall är tungt på många vis,
Och stundom är så svårt att plugga
Latin i mammas lilla gris,
Som att få gudsord i en sugga.
Hans principaler voro icke heller alltid de behagligaste, ty han konditionerade en tid på Vermdön hos "Siggesta' buse", den från Almqvistska rättegången bekante ryttmästaren Johan Jakob von Scheven.
Sin moderliga famn öppnade kgl. tullverket 1836, och sex år senare blef det Mems station förbehållet att mottaga
- ↑ Den allbekanta melodien till detta stycke är af fröken Hanna Brooman. På senare tiden har W. Uddén komponerat en ny melodi dertill.
