143
Hvems skulden än har varit, ett vill jag er förtro,
Att sjelf jag skulle ut i jul och sprätta;
Men himmel! hvad jag sedan såg ut om byx ooh sko! —
Och det var det jag ville er berätta.
Jag låter vädret vara och har min tro för mig,
Och tanker att all oro mig bespara.
Naturen, som har alltid en hufvudknopp för sig,
Har nog gjort klart för sig, hur det skall vara.
Ett faktum är det ändå, så mycket jag förstår,
Att intet år man ved har spart som detta,
Att vedpatroners näsor ej vuxit som i år —
Och det var det jag ville er berätta.
Det gamla året reste och kommer ej igen,
Så ville Klotho, som har hand om sländan.
Jag gret och sade endast: adjö, min gamle vän!
Du var en hedersknyffel intill ändan.
Det var ofantligt roligt att nya året kom,
Fast ingenting det hunnit att uträtta.
Men om det händer något, så skall jag tala om —
Och det var det jag ville er berätta.
I verlden händer mycket, och mycket tror jag visst
Skall komma till att hända under året,
Snart riksdagsgubbar komma och tacka oss för sist,
Och flyga se'n hvarandra uti håret.
Att få komplett vårt statsskick, är ej så lätt, min sann!
Man lappa får och sy ihop och sprätta.
Att jag blef denna gången ej heller riksdagsman —
Det var just det jag ville er berätta.
