176
Af ångan och böljorna drifven
Till Sundsvall, som sagdt var, jag drog.
Den sta'n är så ofta beskrifven,
Att det kan för oss vara nog.
Att mina bekantskaper öka
Jag kunde nu fått mig en ny,
Om blott jag had' velat besöka
Hin håle i Ljusta by.
Jag vill ej med någon mig stöta,
Dertill är jag alltför human;
Men skulie hin håle jag möta;
Så skulie jag ge honom fan.
Det var söndag, då våra vagnar rasslade genom staden. Kyrkklockorna pinglade. Gubben Sallén skulle predika. Sommarfoglarne sjöngo sina småbitar i den blå luften. Vägen dammade och det bar af med rask fart landet oppöfver. På Torpshammar gjordes ett kort, men angenämt uppehåll. En aftonrisp intogs i det gröna, och morgonrispen inmundigades dagen derpå i Torps prestgård, hvilket gick för sig, oaktadt prestfar sjelf för tillfället ej var hemma. Jag bör kanske nämna, att vid Torpshammar timrades och iordningstäldes en storståtlig äreport för Hans Maj:t konungen, som väntades. På flera andra ställen hade vi äfven tillfälle att iakttaga samma festliga anordningar.
Så kommo vi rakt till Östersund,
Der allt stod i blomma och grönt.
