16
Han inslumrade i döden oförmärkt och stilla. Dagen förut hade han läst tidningar och uppfriskat sig äfven med lekamliga varor. Några minuter innan han för alltid slöt sitt öga, sysselsatte han sig med trotjenaren Max (en präktig gårdvar). Han lade nig ned på kudden och utan en suck eller en klagan var allt förbi.
En herrlig sommarafton, den 25 juni, fördes stoftet af Elias Sehlstedt till nya kyrkogården, och hundratals tårade ögon sågos kring grafven, då vid jordfästningen hans egen vackra och gripande hymn Till aftonstjernan upplästes af den tjenstförrättande presten.
Sehlstedt ådrog sig icke under sin författarebana mycken uppmärksamhet af den literära kritiken. Hans poetiska kalendrar funno en talrik och tacksam läsarekrets, men omtalades ej vidlyftigt af recensenter, och liknande har fallet varit efter det hans alster blifvit samlade. En kort, vänlig notis, att en ny del af den "glade sångarens" visor sett dagen, har varit det vanliga. Till och med då biografier skrifvits öfver honom, har man ansett obehöfligt att inlåta sig i någon egentlig karakteristik — alla känna Sehlstedt, alla älska honom, har man förmodligen tänkt och derför afhållit sig från mångordighet.
Från antydda förhållande finnes, så vidt vi känna, blott ett enda undantag. I Nya Dagligt Allehanda för den 24 december 1862 läses nämligen en af F. Bander författad anmälan af Sehlstedts Samlade sånger och visor, andra delen. Denna kritik är ganska omsorgsfull och vidgar sig till en allmän skildring af Sehlstedts skaldskap.
Det anmärkes der, att Sehlstedt eger sin utpräglade individualitet, en sällsynthet hos nutida diktare. Hans sångmö förliknas vid en okonstlad landtlig skönhet, en skalkaktigt leende fiskarflicka, lika frisk som den natur
