17
der hon föddes och lika fri som fågeln. Hennes språk är städse enkelt och rent. Det må vara sant, att diktionen icke alltid är rätt vårdad; understundom måste man anmärka äfventyrliga uttryck, vågade rim och accentuationer. Men det omedelbara i en sång, som blifvit alstrad af stundens ingifvelse, har tagit sin form lika hurtigt — och lika vårdslöst, om man vill — som regnbäcken, hvilken lägger sin väg hvar och hur det bäst faller sig, öfver stickor och småsten, mellan tufvornas ljung.
Samme vittre domare ser i Sehlstedt uteslutande en lyriker, som sjunger af ett varmt och ädelt hjerta, som troget följt sin natur och icke sträfvat utom gränserna af det fält, der han egt sin kallelse. "Vid uppfattningen och återspeglingen af lifvets förhållanden och vexlande situationer har han ådagalagt harmlöshet och naivitet. Denna naivitet i förening med en i flera stycken lycklig och prisvärd objektivitet i framställningen, gör honom mycken heder".
Vid detta uttalande om Sehlstedts naivitet, må hågkommas att ur det naiva tankesättet flyter nödvändigt ett naivt uttryck i orden. Medan det skolmässigt bildade förståndet, af farhåga för misstag, med grammatik och logik korsfäster sina ord så väl som sina begrepp, blir hårdt och stelt, för att icke vara obestämdt, så behöfver den naive skalden blott ett enda lyckligt penseldrag för sin målning. Liksom genom en inre nödvändighet springer språket fram ur tanken, tecknet försvinner i det betecknade. Härmed följer gratien. De så kallade naturskalderna smycka sig ofta gerna med en hastig förvärfvad halfbildnings prålande glitter; de äro koketta eller plumpa och stundom bägge delarna. Dessa fel finner man icke hos Sehlstedt: han är okonstlad som lärkan, då hon lyfter sig upp mot morgonhimlen och sjunger af inre lust.
Under det tiotal af år, som Sehlstedt, efter det hans dikter börjat samlas, fortfor att vara vår mest omtyckte
