19
Då Sehlstedt gått hädan, visade det sig ock fullt klart, huru uppburen han var. Enligt hvad vi redan i början af vår uppsats antydt, tillhörde hans skaldskap ej den riktning, som plägar företrädesvis utmärkas af vår vittra areopag, men under ett tiotal af år och intill sitt frånfälle rönte han dock af svenska akademien det erkännandet att på hans lott föll ett af de årsanslag som akademien har att utdela åt vittra författare. Som en utmärkelse bör ock hågkommas att flera tonsättare lade Sehlstedtska visor till grund för musikstycken, nämligen A. F. Lindblad, Fr. Sandberg, W. Uddén, C. G. R. Littmark, B. A. Beckman och Göran Möller. Som särskildt bekanta "Sehlstedts-sångare" kunna anföras C. J. Uddman och V. Holmqvist.
Efter Sehlstedts död täflade hela landet att visa honom sin hyllning, och den 29 maj 1875 aftäcktes på hans graf en minnesvård, åstadkommen genom frivilliga bidrag från Sveriges alla trakter, hvarvid också de mindre bemedlade icke lära försummat att gifva sin skärf, egnad äfven att bereda sorgfria öden åt den saknade skaldens efterlefvande maka och dotter. Uppmaningen till allmänheten var undertecknad af bland andra Gunnar Wennerberg och Talis Qualis; subskriptionens goda resultat vanns i icke oväsentlig mån genom oförtröttadt nit af Sehlstedts vän konditor W. Eckert.
Då täckelset föll från vården med Elias Sehlstedts bild (bronsmedaljong, modellerad af Frithjof Kjellberg), räknades mellan två och tre tusen åskådare, bestyrkande sanningen af Frans Hedbergs varma ord vid denna högtidliga akt:
«Här skall han, allas saknad värd,
Mottaga folkets hyllningsgärd,
Hit skall det alltid tacksamt gå,
Och det är vackert så!«
