18
poet, utvecklade han ett och annat drag, som ej så klart framträdde i de första häftena af hans "opera omnia". Han var redan då förträfflig i visan, stundom begagnande ett omqväde, som i någon mån påminner om Béranger. Hans parodier och resefantasier voro lika lustiga som sedermera. Han kunde med samma naiva fryntlighet apostrofera Snösparfven, som längre fram Talgoxen på mitt fönster. Hans känsla var i de allvarsammare dikterna lika innerlig, hans finhet och behag i framställningen lika oförnekliga, som under hans senaste lefnadsår. Men hans glädje öfver naturen hängaf sig omsider mera åt den stämning, som uttalar sig i hans Söndagsmorgon i skogen, hvarjemte han upprullade sådana små ypperliga genretaflor som Mitt sommarnöje. Också adlades den burleska komiken i Sehlstedts diktning under sista årtiondet till mera äkta humor, såsom i Vackert så och i allokutionen till Min skugga. Stycken sådana som de två sistnämnda skulle vara prydnader för hvilken stor och berömd skald som helst, och den luttrade lefnadsfilosofi, som uttalar sig i "Vackert så" har i förening med qvickheten gjort detta poem till ett af dem som med full rätt kunna sägas lefva på svenska folkets läppar. Men författarens förnöjsamhet och anspråkslöshet voro fortfarande lika stora, som då han vid en tidigare period skref:
«Rädd att visan blir för lång,
Slutar jag för denna gång.
Du som läser denna sång,
Tackar jag ödmjukast.»
Det förefaller oss, som om Sehlstedt i dessa strofer inlagt en god del af sitt jag, hvarigenom han ock skiljer sig från flera af svenska litteraturens för öfrigt högst framstående humoristiska skriftställare, hvilka icke alltid dragit i betänkande att sätta sin popularitet på spel genom att uttala ett snillets högdragna "noli me tangere".
