227
Vår Mickel började fundera,
Till hvem af dem han månde gå,
Att ett par byxor gjorda få,
Har svårt att välja någondera;
Ty båda gjorde ganska väl,
Men lågo i ett evigt gräl,
Om hvem som sydde bäst på modet.
"Den har väl mera skicklighet,
Som eger mer erfarenhet?"
Nej, påstod Lind, det låg i 'blodet'.
"Se, denna rock, du gjort, bror Lind!
Han är ju sned, han är ju vind
Och byxorna ej annorlunda,
Se tråden grinar här ocb der,
Och pressningen, hur klen den är,
Och knapparna ej en gång runda —
Ett nygjordt plagg med skarf i skarf,
Det kallar du att sy på modet:
Jojo, det ligger väl i blodet,
Att sy och skära som en slarf."
"Hur mången, mången har ej burit
Till mig att ändra, hvad du skurit,"
Genmälte Lind, "min bror Langén!
Hvart plagg, du gjort, är klippt af slumpen,
Än är det vidt, än trångt i gumpen,
Än snäft i armar, lår ocb ben,
Man säger att du syr och drömmer,
Men en och hvar herr Lind berömmer;
