229
Och vill, förstås, ha byxorne
På fransyskt mod, det nyss försporda."
Så glad ser ingen botanist
En okänd blomma uti lunden,
Som mäster Lind såg nya kunden
På permissioner lida brist; —
Och fortare, än det kan tänkas,
Med nål och tråd ett märke länkas,
Som tar notis om Mickels kropp;
Som droppar uti regnets floder
Snart styng på styng i tyg och foder
Otåligt gå i nattens lopp.
Och dagen kom och middagssolen
Stod klar, den ljusa karneolen
På himlens ring, den evigt blå,
Då Mickel börjar tänka så,
"Att skräddarlöften sällan duga:
De äro mästare att ljuga,
Liksom att sy med nål och trå.
Ponera dock att Linds ej svika,
Då vill jag städs med nit predika:
Bland skräddare uppå vår jord
Jag känner en, som håller ord."
Men klockan slog i sommarvärmen
Med dofva slag i tornet tu —
Och mäster Lind infann sig nu
Med byxorna på venstra ärmen,
Och bockande berömde stort
