Sida:Samlade Sånger och Visor af Sehlstedt del 5.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

63

uteblifva. Han är så hjertans välkommen, och jag vet ingen af mina bekanta, som skulle kunna vara mer välkommen, om han än hade aldrig så gröna byxor. Våren har ett eget intagande väsende, äfven om han, som stundom händer, uppträder litet fnurrig och ogunstig. Men man vet att det snart går öfver och att det ej är hans egentliga hjertelag, utan endast en följd af någon tillfällig sammanstötning med några oroliga natursällar, som bragt honom ur jemvigten. Lyckas det att han får komma ostörd, så är han förtjusande. Eller kan man tänka sig något mer hänförande än då "Våren slår ut sina vingar af gull" och "sippan i lunden nigande står" eller då "Öfver berg och klyfta den unga majsol ler", liksom han fått sigte på något rätt lustigt att skratta åt. Emellertid har han nu kommit mycket leende och lifvad:

Våren är kommen. På sina kransar
Ängarna binda. Kukeliku!
Ekorrar bära
Högt sina svansar,
Aldrig har vårsol gassat som nu.
Surmjölk kan ätas med ingefära,
 Hurra! hurra!

Jag kommer ej riktigt ihåg den härliga vårsången, som studenterna alltid sjunga med så oöfverträffligt mästerskap. Egentligen har jag ej gått ut för att sjunga, ehuru det blifvit en vana eller ovana att gå och gnola på likt och olikt. Här uppe på Tivoli är en bra härlig utsigt.