Lefnadsteckning.
Vi hafva inom vår literatur många berömda, många klassiska namn, om hvilkas odödliga värde och förtjenst det skulle kunna synas som ett majestätsbrott att ett ögonblick tvifla. Och likväl, när det kommer till denna obevekliga kritik, som skiljer mellan guld och förgyld koppar, mellan lefvande blommor, uppspirade ur naturens varma och innersta sköte, och eftergjorda vaxblommor, då frågar ironikern: hur mycket håller profvet af allt detta?
Den uppburne författare, hvars lefnadsöden och utvecklingsgång vi här skola söka att skildra, kan ingen komma att räkna till de "klassiska" namnen. Han var så oakademisk som möjligt, ehuru "akademien" fann sig föranlåten att å sin sida uppmärksamma honom. Hans publik var den stora allmänheten, "profanum vulgus", för hvilken han aldrig stälde sig på någon oåtkomlig ståndpunkt. Man märker hos Sehlstedt inga snilleblixtar, såsom hos åtskilliga af våra skriftställare, men till ersättning går man ock hos honom miste om hvarjehanda tomt åskbuller, för att icke tala om vattenskurarna. Hos Sehlstedt finnes ingen efterbildning af konventionela europeiska mönster, en efterklang utan lif, en fraseologi utan kärna, en gestikulation utan öfvertygelse, en smärta utan nerver och ett löje utan själ. Vid tanken på så mycket utmärglad och gulblek sentimentalitet, som här och der
