4
går och gäller för poesi, måste det göra oss godt i sinnet, att — för att tala med Orvar Odd — umgås med en sångmö, som har blod i läpparna. Det är i den Sehlstedtska diktningen någonting nytt, något friskt, något ur källdjupet porlande, jemte solsken, doftande ängsblommor och klingande fågelsång.
"Strängarna på hans lyra voro väl icke många", skref en författare[1] vid underrättelsen om Sehlstedts död, "och deras klang var ej så stark, men de voro spunna af de finaste fibrerna i en känslig själ, de klingade med lust och fröjd, och tonen trängde vida omkring, ty dess välljud var lika rent som takten var frisk, och ingen starkare stämma till ett mäktigare strängaspel fanns, som kunde överrösta sångarens glada visor. Hvem har ej lett vid dessa visor? Hvem har ej till och med någon gång försonat sig med en kulen och ruskig höstdag för de komiska sidor, Sehlstedt förmått afvinna alla med den samma oundvikligen förbundna mödor och besvärligheter? Huru väl känner ej skalden den nordiska vinterns och det svenska hemmets behag! Vi känna igen oss sjelfva i denna person som förstår njutningen af en slädfart öfver den knarrande drifvan och isbelagda vågen, som kan uppskatta trefnaden af en flammande brasa och skämtet kring en värmande bål. Och vårens och sommarens ankomst har ingen firat med gladare sinne och tacksammare hjerta än han. Då ilar hans lätta båt med svallande segel öfver de blåa vikarna och sunden, då surra biet och myggan för honom sagan om sin korta lefnadsfröjd, då trifves skalden så väl i glada menniskors samqväm "i det gröna" och målar i bjerta färger de ringa återstoder af ett njutningsrikt naturlif, hvilka civilisationen lemnat oss öfriga."
Sehlstedt är en skriftställare i hvars sällskap vi trifvas; intet hat eller groll framträder hos honom. Man
- ↑ I Nya Dagligt Allehanda
