Hoppa till innehållet

Sida:Samlade dikter 1943.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Och jag sover den långa, den smäktande natt,
medan lunderna fyllas med suckar och skratt;
min vila är djup som aldrig den var
efter lidelsens jäktande dar —
ja, djup som vyssade sommarens bin
och gräset på kullen: Sov, Fridolin!
Du som aldrig fick somna hos älskande viv,
sov ut från ditt ensliga liv!


95