Häran, kompan, du dröjare, som går
med lätta steg som jag i eftertroppen
och gnolar visor om den sälla vår,
fast alla flaggor blåsa höst i toppen.
Kom in och sitt på lönnlövsmyckat säte
och sjung i tvekamp med din broder Håkan.
I vägens vindar strävnade vårt läte,
men vårens sång är skön från själva kråkan,
Och strövar över middagsheta land
en mö hitåt, där lundens fläkta svalkar,
vi le måhända över häckens rand —
vi voro fordom tämligt stora skalkar.
DE TYSTA SÅNGERNA
Det var som den tidiga, svala vår,
då än all jorden är stum,
fast mänskorna ana att rymden står
av sångers andedräkt ljum,
Då var som en vårsvan den stolta sol
som sjunger där han far,
och månen en drömmande gök som gol
i fjärran för stjärnornas par.
Vi möttes, jag såg dig, din barm, som steg
likt en visa i jamb efter jamb.
Din mun under rosende insegel teg,
men din blick var en hög dityramb.
