Jag är av vattnet, jag är kall och våt,
min stela flegma är som frusen gråt.
Min vinterglädje bullrar stark men bråd,
vid fulla bord med vin och villebråd.
Jag är av luften, jag är ljus och blid,
jag går som i beständig lådingstid.
Vad långa år försummat och försönt
står upp vid vädrens lekar friskt och grönt.
Jag är av elden, jag är torr och het
av sommarsol som ingen nedgång vet.
Väl må jag undra att hon ej förbränt
mig själv med alla mina element.
Anm. Lådingen = våren.
FRIDOLINS DÅRSKAP
Knappt leker mört, knappt hoppar lax,
knappt blåses vintern ut,
då står du röd som fordomsdags
och glimögd vid din knut.
Vid idealens spruckenhet
och känslans skämda vin,
var får din själ sin druckenhet,
du gamle Fridolin?
Vad bryr det dig att vivor le,
att nävans kind är täck?
Har du ännu en krans att ge,
du många kvinnors gäck?
132
