Den här sidan har korrekturlästs
Grisen vaknar i sin stia,
gluttar ut
vid sin knut
mellan åbrodd och salvia,
fnyser med sin bleka nos
på en röd och daggig ros.
Adam går i lantmansdrömmar
under gula plommonträd.
Fålen utan bett och tömmar
löper fri i självsådd säd.
Med ett äpple vinkar Eva —
det blir vår,
var hon går;
skära sken kring barmen sväva.
Här är morgon utan slut,
här är Eden österut.
II
Eva står skamsen i lackröd sol,
tummar sin stadiga fikonlövskjol.
Adam, i gröna kalsonger,
grinar av knip och ånger.
Ormen i trädet så skadeglad
vispar med stjärten bland apelblad.
Ängeln med flamgula byxor
reser den största av yxor.
Friden är bruten och fallet är gjort,
hänglåset dinglar för Edens port.
165
