Det var som än han setat
och sett på sjön och metat —
så drömmande och stilla hans milda anlet sov.
Han kallades Johannes, och han var ljus och ung.
Men efter kom en annan så luffande och tung.
Hans rock var ful och riven,
hans uppsyn var som kniven,
och han var svart i synen och bar så stor en pung.
Men avskild från de andra gick en man i styrkans år.
Guds klara sommar var hans blick och bjugg i sol hans hår.
Nu kom han till min sida:
”Si, jag går bort att lida,
Försaka världen, tag min frid, och följ mig dit jag går.”
Då svallade mitt hjärta; på stranden sjönk jag hän
och daggen låg i gräset och vätte mina knän.
Jag ville upp och vandra,
så fattig som de andra
i fiskarlager, som försvann bland mörka oljoträn.
YTTERSTA DOMEN
I
MOT AFTONEN
Det lyste mig spela och göra mig glad,
milorum.
Jag rörde vid gigan, men tyckte hon kvad:
Jorum, Jorum.[1]
- ↑ Jorum är ett namn på döden.
182
