Den här sidan har korrekturlästs
Djupt i gröna gölar
havstjuren bölar,
havsgalten grymtar vid blåa stians ho.
Solen från ytan
av kokande grytan
lyfter röd en kräftklo men orkar ej opp.
Månen, lik en tunna
med saft och färg utrunna,
ligger som ett vrakgods på vattubergets topp.
Hav, du är härligt,
stort och förfärligt,
tingens första vagga och alltings grav och slut,
Himmelens sista
och högsta stjärnegnista,
resande ditt huvud, du spottar den ut.
Hav, du är gruvligt,
vilt och okuvligt;
vems är den köl som törs rista än din barm?
Långa kyrkbåtsåror
slå dig djupa skåror;
Han som sov i skeppet kan trotsa din harm.
Domen är hållen;
ensam behållen
färdas här en skara med domaren ombord,
Tiderna somna,
dessa äro komna
ut på evig bölja från fjärran sjunken jord.
190
