far det förut och härmar
eko av lur och gök,
Det lyser under knotig tail
på hjortronmyr och smultronvall,
blänker från skört och ärmar,
glimmar i fors och fall.
Och här är byn vid flod och mo,
och här är svalans sommarbo.
Här vill min oro sova
i det förgångnas ro.
Här är var sten dess minnesvård,
i lunden kring min faders gård
bor det som andaktsdova,
heliga psalmackord.
I skyig natt, då allt är skumt,
då höet ångar mjukt och ljumt,
fattar det mod och talar
vad det förborgat stumt.
Det är min egen moders röst,
den första vännens vid mitt bröst,
snyftar och lugnt hugsvalar,
bannar och bjuder tröst.
Det säger: ”Här är allting kvar,
här vänta dig i gott förvar
tusende vackra sånger;
var har du varit, var?
Vad söker du för hemligt spår,
när du till uppbrott redo står,
mörk som av sorg och ånger?
Säg, vart du går och går!”
