Sjung, o Kilak! Gärna vi andra tiga;
all vår stumma lidelse ger du röst.
Mörka nackar lutas mot björkars näver,
blonda flätor glimma mot ekars bark.
Eld som eljest skygghetens aska kväver
flammar nu i ögonen glad och stark.
Mörka nackar lutas mot björkars näver,
blonda huvud lyssna vid ekars bark.
Mången domnad själ i sin grundval bävar,
månget hjärta öppnar en rostgrodd dörr —
in bland falna rosor och spindelvävar
strömmar livets bländande sol som förr.
Mången domnad själ i sin grundval bävar,
månget hjärta öppnar en rostgrodd dörr.
Sorl och ekon tona som kör ur snåren:
”Kom i dag och gästa den gode Pan!
Var i dag, en dag av de långa åren,
blott en sund och leende grobian!”
Än till Kilaks sång och till sorl ur snåren
lyss vi, som vi hörde den gode Pan.
MOT VÅRA
När ängen, den vattensjuka,
sitt första andpar har fått
och tranbären ligga där mjuka
och skifta i rött och blått,
