Hoppa till innehållet

Sida:Samlade dikter 1943.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

3

”Dansen går på grobladsplan.
Dansa mot, herr Burian!
Du är den gamla ärkedraken,
häxornas bålde storsultan.
Dig har jag vigt mitt levnadslopp,
allt sen jag stod i min mörka knopp.
Genom paltorna ser du mig naken:
svart är min själ och svart min kropp.”

”Luften är full av djur i kväll,
full av eld, herr Uriel.
Mellan ugglevingarna brinna
vintergatsormens blanka fjäll.
Tag mig i famn och städ mig ull din,
dansa mig yr i din lustgård in.
Jag är en ung och lågande kvinna,
röd är min själ och vitt mitt skinn.”

”Stolt är din dans på bullig fot,
studsande mjuk, herr Behemot.
Sluten hårt i scharlakansdräkten,
välver din kropp sina svällda klot.
Är jag dig värd, min ädle patron?
Har du ett fetare tjänstehjon?
Dansar en digrare fru i släkten,
vaggande fostret med tunga ron?”

”Spel hör jag gå ur lönnliga rum.
Dansa mig död, Isacharum!
Yngling, främling, du är min like,
smäktande, längtande, blek och stum.

218