Jag är den slagne, nu kan allting hända,
nu nyföds tiden,
som var förliden.
Mitt land förött och mina städer brända,
min ungdoms kungadöme är till ända.
Nu går jag tiggararm ur sommarns hus.
Nu trycker hösten
till mörka brösten
mitt huvud, trött av många striders brus,
och ber mig slumra in i vilans rus.
Säll är den man som intet kan förlora,
blott allting vinna
och ändlöst hinna.
Hur stolt att lägga ned sin lyckas fora
och träda naken mot det nya, stora!
Nu vaken festligt kring min huvudgärd,
I trogna lundar,
tills undret stundar.
Månvallmon drömmer i sin stilla värld
och dryper fridens daggstänk på mitt svärd.
Nu andens ut, I döende violer,
så majvår ångar
i alla gångar.
Nu tonen hän, I döende fioler,
som myggsång tonar under kaprifoler,
när sommarns drottning nalkas med sin svit.
Nu delas dimman
i tungelstrimman,
och hon som framgår, tyst och högtidsvit,
är dödens älva eller Sulamit.
