Kom allvarsfull, som kvällen
i skogen, till ditt slott!
I dröm på vårens ängar
du gick vid gräsens sång
och fick från svenska strängar
din fasta konungsgång.
Ej skall vårt rikes lycka
i liknöjd främlingshand betros,
ej spiran som vi smycka
med hedens blom och hagens ros;
och äpplet, likt vår kärva
och knappa skörd, som strävsamt vinns,
kan ingen vekling ärva
om än en sjufalt boren prins.
Nu skall du veta, konung: i din här
står mången som kan stiga till din like,
Se, hur det lyser här och lyser där
av nordiskt panngull i ditt vida rike.
Ej finns en yngling, som på okänd stråt
av fattig moder sändes ut med gråt,
som ej har rätt att föra med på färden
sin stolta arvedel att te för världen:
sitt fribrev till din egen makt och ståt.
Det vare moderns hopp, om än i skam
hon fött sin son, att han kan allt försona,
att han kan växa till ett träd med krona
som telningen av Thamars fallna stam.
Det vare sonens rätt att drömma stort
om högtidsdagen då han vänder åter
och böjer, följd av fria undersåter,
sitt huvud inför hemmets låga port.
234
