Snart grönska gärden och vretar,
snart blomma täppa och äng,
och flickan violer letar
att dofta invid hennes säng
och suckar med sorgeligt sus
och ler som i drömmande rus —
ty flickorna bli då för svåra,
så snart det lider mot våra.
OBEKANTA
Hon stod vid stättan
med sommarhättan
på ljusbrun nacke, den käcka jäntan.
Mot skäggigt gärdsel hon armen stödde,
och friska, fjuniga kinder glödde
av julihetta och ivrig väntan.
Han kom på stråten
bland ris och bråten
med steg som sjöngo, den muntre gossen.
Varm sken hans blick en sekund mot flickan,
men utan ord eller hälsning gick han
bort över åsen och ned mot mossen.
Men flickan slängde
en blick, som trängde
vasst in bland snår, där han var försvunnen.
”Löp gärna innerst i ödemarken,
din dumma pojke! Du har ju varken
en hönas mod eller mål i munnen.”
