Aldrig en svan far ut på granna fjädrar,
söker i rymdens klara vrår sin brud,
aldrig en rå i aftonvinden vädrar
älskarens gång vid lövens späda ljud.
Flytt och förbytt! Där tjärnen stå i blom,
tjärnen med vass, till sena kärlekshelgen,
ropar ibland den längtanssjuke lom,
svalkar sin törst den älskogshete älgen.
Går du min väg, lägg av din glada krans,
lindad på lek i vänligare dalar;
aldrig i den du uppstår mer till dans,
ivrig och röd, i tungel-ljusa salar.
Sörj ej din krans! Jag flätar dig en annan,
flyende blad ur Floras lustgårdsdörr.
Den som bär höstens krona över pannan
drömmer och ler, men skrattar ej som förr.
ODE TILL DEN HÖSTLIGE NEPTUNUS
Var det dig jag såg i gubbigt ryggsim drivande mot väster,
medan bister östan rev i tovigt brösthår, grönt som tång?
Mindes du din ungdoms gamman, forna vårdagsjämningsfester?
Sökte du ditt Venusrike bortom sommarns solnedgång?
Ebb och flod ha rullat hän mångtusenårigt, o Neptune,
mången duktig sjömansrygg har stått i fuktig korderoj
se'n den dagen då du framgled som den stolte, gyllenbrune,
hövidsmannen för den allraskönastes tritonkonvoj.
