om tusenårig lyckas värld, belägen
kanske bak fjärran seklers solnedgång,
och tro var teg vi rödja, det är fliken,
lagd till de andra, av de sällhetsriken
dit mänskligheten flyttar hem en gång.
Så glädjoms, som man gläds i vårens dagar,
då gryning lyser genom glesa hagar
och åkermannen fårorna bereder
att lägga neder
sitt frö av liv i daggens våta spår!
Kom, nya sekel, okänt till de kända!
Om du ger nödår, ger du ock måhända
omsider kornrikt sälla sabbatsår.
Var hälsat med vad gott och ont du bringar!
Du bärs av morgonrodnans röda vingar,
din otteklocka som en lärksång klingar:
”Så länge världen står, är livet vårt”
2
KANTAT,
uppförd på Kungl. Teatern
Livets välde
Mäktiga ström som välver våra öden,
forsande flod vars bräddar heta döden,
ingen har sett din källas första flöden,
ingen det hav där du skall söka ro.
Fjärmaste stjärna som på fästet glänser
skönjer ej livets rågång; utan gränser
ståndar den värld som dag och natt bebo.
