Jag lyfter dig högt i den sjungande vår,
du mö som vart min i den stormande dansen.
Jag ser i ditt öga den smäktande glansen,
jag hör hur ditt hjärta mot snörlivet slår.
DEN MÖRKE JÄGAREN
Hon dansar ner genom lindallén
vid klangen av hackspettens kastanjetter,
ty söderbackarna locka re'n
med gröna oaser och späda buketter.
Hon bryter rabattens röda tulpan
och fäster den vid medjan.
Hon vandrar längs skogens brända plan,
så svart som golvet i smedjan,
Hur ljus hon glimmar där,
ett smultronstånd vid svedjan
med både blom och bär,
Hon stannar och kväver med möda ett skrik,
Bland sotiga stubbar och spruckna klippor
där sitter en man, en Goliat lik,
på en dyna av svalört och sippor.
Han är med ett blänkande bälte bespänd,
med horn och musköt ombunden;
en flaska hänger vid hans länd,
när ej hon sitter för munden.
