Den här sidan har korrekturlästs
Låt oss känna, utan förblandan
med vädren från främmande strand,
den klangen, den doften, den andan
av hela vårt vinterland.
JANUARIVÅR
Nyss vilade nejderna trygga
i drivornas duniga ro
och nordan red stolt på sin brygga
med klang under springarens sko.
Vem väckte bland vindarnas släkte
i otid en vilsen hybrid,
att härma i yra
en smäktande lyra
från näktergalskörernas tid?
Du andas i nätter och dagar
din ånga, du falska favon,
och väcker i skogar och hagar
en oro som växer till dån,
Se, säden står grön mellan träden,
och tövattnet svallar på sjön.
Det forsar från åsen,
från halmtäckta båsen
hörs boskapens mjältsjuka drön,
Nu blottar jorden sin bruna,
i linnet bävande barm,
men solen, svalmynt som Luna,
förmår ej att kyssa den varm;
261
