När masten börjar vekna
och alla gastar blekna,
melo, melo, melodikum, då sjunger jag: låt gå!
Men landar jag vid Pekings tull,
vid Stockholms lugna sluss,
då kräver jag för hälsans skull
ett hjärta och en buss.
Den ädla damen svarar:
Bevars, bevars för karlar,
de tränga mina unga år, att väl jag sucka må,
som böljorna de gå.
Dock skall du ej förtvina,
du stolte man av Kina,
melo, melo, melodikum, din hugnad skall du få.
Jag är den unga rosen
som doftar frisk bland snus,
konstapeln och matrosen
de vädra kring mitt hus,
Hav tack, hav tack, min sköna,
din godhet vill jag löna,
ditt lov skall flyga seglens väg från Stockholm till Schanghaj,
till neger och malaj.
Var vind jag mött i natten
som söker nordens vatten,
melo, melo, melodikum, skall sucka vid din kaj.
Så mötas vi bland dosorna
som blänka vid din knut,
mot aftonen, då rosorna
och lyktorna slå ut.
