Sida:Samlade dikter 1943.djvu/294

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

där sista oxeln sköt sin gråa blomma,
han såg dem sväva utåt mot det tomma.
Han följde dem, som drömde han att fånga
en slöjgestalt, en utvald bland de många,
ett barn av himlens vind och jordens anda,
den som hans hjärta helgat till Amanda.

Och han gick längre ut, där hedens vipor
beständigt gny i sina klagopipor;
från myren, torkande i solskensimmen,
hörs ödslighetens härold, alvargrimmen,
och hav mot hav i suckar tyckes vandra,
förgäves trånande att nå varandra.

I springan mellan röda kalkstenstiljor,
rann upp en flock av klara Saronsliljor.
I deras kalkar glänste än de tårar
dem Psyche, irrande i jordens vårar,
mot sina blomstersystrar lutad gråtit
vid tanken på det hemvist hon förlåtit.
Det var som liljans klocka rörde kläppen
och ljudlöst ringde sabbat över stäppen.
Det var som himlens vilsna flicka lade
en osedd hand i hans och vindlikt sade:
”Kom, fly med mig från näktergalens nästen!
Hör sången, dalande från himlens fästen!”
Högt över kärrets bon och tuvors reden
klang lärkekören: ”Eden, upp mot Eden”.
och det var saligt att tillsammans vandra
mot dimblå synrand, ledande varandra.


Ölandslegend. Läsaren torde erinra sig att skalden Stagnelius var född och uppväxt på Öland.


282