väl ock med den gudsmannen Luther,
låt vara lägre i graderna,
men stark i anden och vaderna.”
Men Pillman sjöng: ”Jag är en fransos
med ring och ros,
en blek och skön
och otroligt täck för det täcka kön.
Jag dyrkar äran,
föraktar ej gull,
och utan förfäran
går jag i mull
för den stora gestens skull,”
Det drog en skugga av ve och sorg,
av krigets koloss, av en Hindenborg
för vårfrusolen.
Men värden steg upp från stolen:
”Ja, jorden är full av stolt bravur:
om mänskorna bara vore som djur,
ty tiger jagar ej tiger.
Men hör hur marsvinden stiger!
Det rycker i låsen och hasparna,
det gnyr i de gamla asparna.
Där ute har jag satt bord och holk
åt luftens väntade vandringsfolk,
I vår skall jag sitta och tala
med vittfaren stare och svala.
De kunna väl vittna av ögonsyn
om den nya kamraten som dundrar i skyn
och skymtar häruppåt ibland som en fet
och gul och bulen krigskomet.”
300
