Nu lät det som hela plåten sprack —
o ve och ack!
Nu lyssnen, I bävande Dalar!
Partivän Oljegren talar.
Det skriker från alla ändar i byn.
Det röstar över Guds lärkor i skyn,
Jag står vid en korsväg. Jag orkar ej mer.
Min själ vill slitas i fyra kvarter,
och blir jag ej frälst, så hänger det blott
på de allt för många anbud jag fått —
jag står där jag stått.
Gud nåde er, arma Dalar,
för all den visdom här skvalar!
TILL EN JORDFÖRVÄRVARE
Vad trevar du i nordanskog
kring bondens magra lott?
Finns det ej grevar övernog
som sälja fädrens slott?
Om du har skammen att ha nått
mest guld i denna nord,
lägg ej därtill ett värre brott:
att röva ärlig jord.
Är det ej nog du river berg
och skeppar ut vårt järn
och lämnar kvar blott rost och ärg
till landets verk och värn?
