Sida:Samlade dikter 1943.djvu/325

när i den nesliga vanmakt du band hans själ och hans lemmar.
Evigt ditt namn förbinder sin klang med hans, o Bellona
Napoleona.

Jämnt i ett sekel, gudinnornas sorgår, begrät du din gunstling,
tills, efter ringare lekar, en dag du red ut med ditt brudbloss.
Sående gnistor bland folken och missljud ur väldiga tubor,
fann du på vakt i Arminii skog din tjänare Wilhelm,
härligt i harnesk.

Fröjdas, Bellona! Ditt altar är rest. Hekatomberna falla.
Jorden var blodfull och tung och trött att blomstra och föda.
Snäpparn hon väntat, Åt gubbar hon ger sina mognande jungfrur,
skiftande ut sina svenner och män åt dig, som de starke
älskar och dräper.

Gläds, o Bellona! Stridsvagnarna bullra som aldrig de bullrat.
Aldrig så kvävande tät en rökelse pyrt dig till mötes.
Eldkatapulterna slunga sitt järn att gå som kometer.
Örnarna flyga med krafter envar som tu hundrade hästar,
spruta som drakar.

Trummorna gå. Du står fram och blottar den sargade barmen.
Festen går an i sin vildaste takt. Bellonarier dansa.

313