och folk på folk i glesnad skara skrider
allt längre in i hårda fastetider,
allt tyngre späkelsernas gissel slår.
I denna svarta korstid låt oss höja
det ljusa tecknet för vår vallfartslängtan.
Det röda korset, se det röda korset!
Dess armar låga klara som rubiner,
och som en eldstod ledande det skiner,
där genom moln av rykande ruiner
barmhärtigheten gör sin pilgrimsfärd.
Vid plågans bädd i tältet skall det lysa,
i frostens nätter värma dem som frysa,
och livets trötta veke, som vill slockna,
skall återtändas vid dess milda härd.
Varhelst det reses, där skall kulan skona,
som plågans ängel fordom i Egypten
på Herrans bud skred skonande förbi
var boning, märkt med påskalammets blod.
Tätt i tumultets hälar skall det följa,
förkunnande: ”En gång din stolta bölja
skall sätta sig, du hatets heta flod,
ty djupare gå kärlekskällans flöden,
och livet segrar evigt över döden.
Bereden palmerna, palmsöndag stundar,
fridsfursten nalkas genom jordens lundar,
och marken grönskar åter i hans spår,
och alla klockor kriget sparat ringa
till mänsklighetens nya påsk och vår.”
330
