Borta är hon, guldårens musa.
Aldrig en marsvind banar
blåa vägar mer för det ljusa
sträcket av Delos svanar.
Nu som en ödmjuk fylgia vid din sida
går sval och kärlig Sveriges unga vår,
Av kungsängsliljor ville nejden vrida
din sångarkrans så vacker den förmår.
Valborgselden tändes på kullen,
tändes i himlens skyar.
Orrspel höres fjärnt över mullen,
dragspel från slättens byar.
Men jordens vår och all den vår du diktat
är dig en skugga blott, ett svek, ett skal;
och vad är klang och doft för den som stiktat
sin pilgrimsvandring åt den höga Gral?
Drycken, tung av livet och döden,
fåfängt du efterfikar.
Bräckt är kalken, spillda dess flöden,
allt är blott stänk och flikar.
Nu tystnar dagens sista milda väder
som sista tonen från en trött gitarr,
och som en sörjande i sörjekläder
du skrider långsamt under dystra barr.
Svarta liljor välla bland träden.
Höstliga fläktar driva.
Skogen vaggar kymriska kväden:
Nu är hon död, Osviva.
