Sida:Samlade dikter 1943.djvu/361

Men på bordet prunkar en blomma,
vinens drottning från bergen kring Beaune,
och när alla rabatter stå tomma,
glöder hon än för njutningens son.

 Låt oss dricka, herr baron!
 — Med förtjusning, herr baron! —
 Låt oss glömma livets möda, regnens hot och gods och hjon!
 Ty vår skörd är redan gjord
 på en soligare jord,
 och det lyser som rubiner av den solen på vårt bord.

Under tornet, enslig i flygeln,
sitter den stoltaste dam i vårt land,
eller jagar hon, böjd över tygeln,
oåtkomlig, mot skogarnas rand.
Men fördolt bland gångarnas vindlar
har jag ett hov av mörare mör.
Lösa vill jag glatt deras bindlar,
njuta dem alla, innan jag dör.

 Låt oss dricka, herr baron!
 — Med förtjusning, herr baron! —
 Ty den jungfrun utur källarn har de noblaste av ron.
 Tjuguårig, varm och sund
 vill hon falla till min mund
 och förnya, när mig lyster, vårt berusande förbund.

Vajande vildvin, blänk som min fana,
säg med din färg, att grant jag förgår!
Nedåt, ja nedåt lutar min bana
i dessa frälsets yttersta år.

347