Det finns ej ljus på bordet,
fast dagens glans är svag.
I dunkel löper ordet
i kväll, på de blindas dag.
Som georginers låga
det brinner kring västerns port,
där Flora ut vill tåga
från denna höstens ort.
Det är som i blödande floder
förrunne all sommarens själ;
och dock för dig, min broder,
finns inget sommarfarväl.
Men båda två vi stamma
från samma rika hus.
Oss födde natten till samma
benådade, furstliga ljus.
Jag har ett ord som vill tona
med kvällens mjuka vind,
ett ord som vill försona,
att jag fick arv och krona
och du, min broder, är blind.
Bland röda georginer,
som smycka den blå kuliss,
en stjärna går fram och skiner
som pingstens gula narciss.
Men höst som festligt prålar
och rymdens och jordens vår,
du ser dem i färger och strålar
som intet öga förmår.
356
