Tack själv, kusin, sade Abednego.
De andra hälsade höviskt och tego,
De tre gingo ut efter längd och rang,
och menigheten följde på sten som sang,
Det stod en vagn utan hästar vid porten,
en sådan var aldrig skådad i orten.
I denna stego de främmande tre;
att de voro något heligt kunde man se.
Ett moln slog upp kring den frustande kärran,
och folket sade: De fara till Herran.
DEN LÅNGA SOMMARN
Näckens dotter dyker i vassen,
tyngd av kärleksveckornas brand,
men på murarna tänder krassen
höstligt grant sin löpeldsgirland,
Innan den första åskan kommer
och förtager sommarens glöd,
låt oss gå under naken himmel,
stilla blå och dallrande röd.
Låt oss gå som i solens tempel,
klädda i vitt, med stilla steg,
tyst försjunkna i gudens egen
flammande dikt på list och teg.
Innan snart var bokstav av skriften
driver i stormen lösryckt och vill,
låt oss gå där Brinnande kärlek
tryckt i arkets hörn sitt sigill.
376
