Jag ville allra helst att det skickat sig så,
ätt vi vandrat tillsammans, medan ingenting vart sagt,
och känt hur vi blevo till en ifrån två
genom tystnadens ljuva, förenande makt.
Jag ville ändå mer: att vart förfluget ord
kunnat mötas av ett leende som jublade tryggt.
Hur munvädren fara, vet ingen på jord,
men visst är hjärtats tal, fast förteget och skyggt.
Vi gingo på var sin sida av en ström
som allt bredare lopp mot det ändlösa havet.
Emellan oss fladdrade en tröttflugen dröm
om det stora vi dräpt, som vart i tysthet begravet.
AVSKEDET
Vi står du så plötsligt för mig,
du bleknade, vackra bild?
Vill du nicka mig tröst i den djupa höst
där jag känner mig sänkt och förspilld?
Den stunden nu från den stunden då
av ett människoliv är skild.
Jag hörde du var dålig.
Så kom jag till din bädd,
men studsade för din vita hamn,
där du låg som till avfärd klädd.
Du hälsade glatt: ”Jo, jag lever än.
Stig fram och var inte rädd.”
