Sida:Samlade dikter 1943.djvu/401

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Min levnads liljkonvalj sprack ut vid Aron,
midsommarblomstret stod till sankte Per,
än knoppas liljan i mitt hjärtas Saron,
jasminen blommar, fastän Lars är här.

Nåväl, låt höstens nya färgspel blandas
med sommarfloret som för mig står kvar,
att jag må fullt och mäktigt samman andas
här i min lustgård det som är och var.

Och när ändock den stora frosten nalkas
som smular solens sista barn till stoft,
så låt mig känna, medan blodet svalkas,
det rika livet som ett nejlikdoft.

Sankte Per, här med häntydning till sommarens andra Persmässa, Petri fäng.


HÖSTENS GLÄDJE

— Gallhumlen tumiar kring min förstubro,
östanvinden mumlar sin långlåt utan ro.
Sommarns kvava ängslan förlåter mitt bröst,
höstens rama kryddor förlossa min röst.
Bocktörnet svajar med svans av ametyst.
Högt vill jag sjunga som suttit så tyst.
Högt vill jag braska som gått så sorgesam,
stilla natt skall höra mitt mäktiga glam.
Sök, min dräng, en man jag röjt ibland i mark och gränd,
hög och stolt att skåda, men mörk, av ingen känd.

387