DEN MISSKÄNDE SPELMANNEN
Han kom i regn och rusk;
han såg ut som en slusk,
ty hans byxor voro våta och hans rock, ack ja!
Från hans bruna lädersäck
flöt en dunkel vattubäck,
då han ställde den vid dörrn och om natthärbärge ba'.
Men då gnall det i en vrå:
”Ja, det är nu en gång så —
allt pack skall äta på den stackars bon, ack ja!
Gack i boden till min dräng,
för där står en ledig säng,
och en knippa långhalm kan du från foderskullen ta.”
Mörk var vandringsmannens blick,
då han vände sig och gick.
När han grep sin säck vid dörrn, så lät det klong, ack ja!
Men då ropte bonden: ”Stopp,
har du don, så spela opp!
Din kvällsvard kan du tjäna, ifall du gnider bra.”
Och den första låt han strök
det var trummor, skott och rök,
det var blåa led och blänkande gevär, ack ja!
Bondens anlet sken och brann.
”Det var värst, så du går an!
Som i beväringsåren mitt arma blod spratt sta.”
Men den andra strofen sang
som de helga klockors klang,
som en sommarpsalm bland björkdoft i Guds hus, ack ja!
40
